Budgetprocessen är alltid en utdragen historia med en tydligt utstakad dramaturgi kring förhandlingarna. Denna gång är förhandlingsknuten extra hårt slagen eftersom Brexit-processen inte bara minskade antalet medlemsländer utan också storleken på den gemensamma budgeten på ungefär 100 miljarder kronor per år (räknat i netto). I kölvattnet av britternas utträde har det också lyfts frågor om vad som är nästa steg för EU och vilka politiska prioriteringar och eftergifter som nu är nödvändiga.Innan budgeten kan fastställas är det framförallt fyra knutar som behöver lösas upp för att medlemsländerna ska kunna komma överens.

Den första knuten att lösa och den absolut största frågan under EU:s budgetförhandlingar handlar om hur mycket medlemsländernas ska betala i avgift för att finansiera EU:s verksamhet.  Sverige är utav uppfattningen att hålla en stram budgetlinje och gör gällande att det är dags att mätta mun efter matsäck efter att Storbritannien lämnat ett budgethål efter sig. Tillsammans med Österrike, Danmark och Nederländerna ingår Sverige i en koalition under namnet de sparsamma medlemmarna och driver att budgeten ska hållas under 1,0 procent av Bruttonationalinkomst (BNI).De bud som ligger på bordet överstiger emellertid koalitionens förslag. EU-kommissionen föreslår en avgift på 1,11 procent av BNI och Charles Michel, Europeiska rådets ordförande, som leder budgetförhandlingarna har inkommit med ett kompromissförslag om 1,074 procent av BNI. Sverige motsätter sig förslagen och understryker att en ökning i enlighet med Charles Michels förslag skulle leda till att Sveriges avgift stiger med ca 14 miljarder kronor. Oacceptabelt, menar EU-minister Hans Dahlgren (S) och förkastar denna ökning som en ”alldeles för hög nivå”.
 
Den andra knuten att lösa är hur utgifterna ska fördelas mellan de stora posterna i budgeten; jordbruksstödet och sammanhållningspolitiken samt de så kallade ”moderna områdena”; forskning, innovation, försvar, migration och studentutbyte. De fyra sparsamma vill se en större satsning på de moderna områdena. De länder som är mer beroende av EU-finansiering vill att den större delen av EU:s medel ska gå till de mer traditionella områdena jordbruk och sammanhållningspolitik. Förslaget från Charles Michel är att skära ner med 12 respektive 14 procent i sammanhållnings – och jordbruksutgifterna, jämfört med nivåerna i den nuvarande budgeten. Vilket har mött stor kritik från flera medlemsländer.

De tredje och fjärde knutarna som måste lösas upp innan medlemsländerna kan komma överens handlar dels om EU-rabatten, dels om respekt för rättsstatsprincipen. När det gäller EU-rabatten har länder som betalat in mer i budgeten än var de fått tillbaka en rabatt på deras medlemsavgift, däribland Sverige. Detta har blivit en stor tvistefråga där EU-kommissionen vill att rabatterna ska fasas ut, vilket mött motstånd från de medlemsländer som tagit del av rabatten. Frågan verkar dock delvis löst, frågan om hur stor rabatten kommer att bli kvarstår dock.När det gäller rättsstatsprincipen har de lyfts krav om att ett system ska införas där utbetalning av EU-stöd ska kopplas i respekt för principen. Detta mot bakgrunden till en oroande utvecklingen i vissa medlemsländer.

Svenska regioner splittrade

Åsikterna i Sverige går isär gällande EU:s prioriteringar framöver. I norra Sverige poängteras vikten av sammanhållningspolitiken för satsningar på regionala innovationssystem, besöksnäringen och ny transportinfrastruktur. Att skära ned på sammanhållnings- och jordbrukspolitik bedöms vara kontraproduktivt eftersom det är just med medel allokerade under dessa områden som man idag satsar på modernisering och en hållbar omställning. 
 
Resonemangen har resulterat i att fyra svenska regioner – Gotland, Norrbotten, Jämtland/Härjedalen och Västerbotten – tillsammans med regioner i andra budgetrestriktiva EU-länder, har skrivit under ett dokument inom ramen för organisationen CPMR med kritik mot de föreslagna nedskärningarna i sammanhållningspolitiken.Stockholmsregionen valde dock att inte skriva under dokumentet, med motivationen att EU:s budgetförfarande är en nationell angelägenhet och är av uppfattningen att det är fel att diskutera sammanhållningspolitiken i ett vakuum utan att ta hänsyn till ett bredare perspektiv i budgetförhandlingarna.

Vägen framåt

Förra veckans toppmöte bröt samman efter att förhandlingarna hade pågått i 30 timmar. Händelseförloppet gick som förväntat och regeringscheferna åkte hem utan att ha slutit ett avtal. Rapporter från mötet ger en bild av ett låst förhandlingsläge där medlemsländerna ännu inte är redo att visa kompromissvilja. Debatterna kretsar också till stor del kring just struktur- och jordbrukspolitiken där Sverige står tillsammans med andra budgetrestriktiva medlemsländer på ena sidan och mer budgetpositiva länder som Frankrike och Polen, på andra sidan.  Statscheferna kommer nu behöva mötas igen, dock först efter att Charles Michel har presenterat ett nytt kompromissförslag. Det är i skrivande stund oklart när detta kan ske. 

För Stockholmsregionens del ligger den svenska regeringens prioritering i EU-budgeten väl i linje med våra prioriterade områden, miljö och klimat, samt de mer moderna områdena såsom forskning och innovation. En av de största framtida utmaningarna för EU är att bibehålla hög global konkurrenskraft och samtidigt ställa om till en grönare ekonomi. Det blir därför viktigt att EU-finansiering ger ett tydligt mervärde och ett sådant område är just forskning och innovation. Stockholm är idag ett forskningscentrum och arbetar intensivt med miljö-och klimatfrågor.

Ett EU med fokus på innovation och forskning skulle kunna leda till höjda ambitionsnivåer i regionen och skapa konkurrenskraftiga marknader med grönt fokus. Stockholm är redan långt framme i dessa områden, men vi kan komma längre. Rätt fokus från EU kan bidra till ett dynamiskt innovationsklimat, inte bara för Stockholm utan för hela Europa.

Arvid Habermann, praktikant Stockholms EU-kontor