Den 26 mars mötte statsminister Stefan Löfven övriga kollegor i det Europeiska rådet i ett videomöte för att diskutera åtgärder mot spridningen av COVID-19. Det var tidigare tänkt att mötet skulle pågå mellan 26–27 mars och bland annat behandla frågor om digitalisering och migration. Den pågående hälsokrisen medförde dock att dagordningen istället var fullt fokuserad på riskerna med virusspridning, fördelning av medicinsk utrustning och hur man bäst ska bemöta de ekonomiska nödläge som orsakats av pandemin.
I ett pressmeddelande från mötet ställde sig alla regeringschefer bakom konstaterandet att det kommer krävas ”en omfattande återhämtningsplan och investeringar utan motstycke” för att rädda den europeiska ekonomin. Mötesdeltagarna kunde också enas kring vikten av forskningsstöd och att motverka spridning av desinformation. Sammanträdet avslutades dock utan någon samsyn kring hur man bäst ska rädda den lamslagna europiska ekonomin. Nästa möte väntas äga rum efter att finansministrarna diskuterat konkreta lösningar, inklusive förslag på hur ekonomin ska ”kickstartas” igen efter att Coronakrisen har stabiliserats. Finansministrarna träffas den 7–9 april.
Den huvudsakliga vattendelaren: coronaobligationer
Meningsskiljaktigheterna i den ekonomiska politiken kan till stor del spåras tillbaka till en sedan tidigare befäst konfliktlinje mellan rika och mindre rika länder om huruvida man borde utfärda gemensamma euroobligationer. Denna konflikt, som etablerades under finanskrisen, ställer nu finansministrarna och ledaren för Eurogruppen, Mário Centeno, inför en svår utmaning att finna ekonomiska instrument som kan få stöd av medlemsländerna.
Flera EU-länder har just nu ett akut behov av att ta lån för att snabbt kunna pumpa in pengar i stillastående ekonomier. Euroobligationer, eller “coronaobligationer” som de nu också kallas, skulle ställa euron – och alla euroländer – som säkerhet, vilket skulle göra det möjligt för det enskilda landet att låna på världsmarknaden till en förmånligare ränta. Ett sådant upplägg stöttas främst av hårt drabbade länder i Sydeuropa, såsom Italien och Spanien.
Det bedöms dock som mycket osannolikt att denna lösning blir verklighet eftersom rikare länder inte vill stötta ett scenario där de egna skattebetalarna måste gå i borgen för andra medlemsländers statsskulder. Skepticismen mot coronaobligationer har främst hörts från Tyskland, Nederländerna, Österrike och Finland. Dessa fyra länder förordar i sin tur en lösning där man istället använder kreditlinjer från EU-ländernas krisfond, European stability mechanism (ESM). I praktiken skulle detta innebära att kreditlinjer etableras som lån till länder som befinner sig i kris. Lånet skulle då också vara belagt med krav på att pengarna går till sjukvård och att mottagarlandet på lång sikt vidtar åtgärder för att balansera statsfinanserna. Dessa villkor har i sin tur väckt stor ilska i främst Italien.
En fråga om europeisk solidaritet?
Den grundläggande idéen med en euroobligation är att man kan solidariskt fördela de negativa ekonomiska konsekvenserna inom EU. Motståndet mot denna mekanism har därför medfört att man, främst från Sydeuropa, talar i skarpa ordalag om en bristande europeisk sammanhållning. Ett liknande resonemang har också hörts från chefen för den europeiska centralbanken, ECB, Christine Lagarde, som förklarade i ett uttalande Europa nu behöver komma samman och vidta åtgärder som man aldrig tidigare har gjort för att vinna förtroende för EU:s problemlösningsförmåga.
Debatten om solidaritet har återkommit flera gånger i EU:s historia. När Grekland stod inför sin djupaste ekonomiska kris mellan 2011–2012 lyftes samma existentiella frågor om huruvida EU skulle kunna överleva en så uppenbar brist på samsyn i krissituationer. Det går också att argumentera för att de potentiella effekterna denna gång kan bli mycket värre för samarbetet i eurozonen. Ángel Talavera, som skriver för Oxford Economics, varnar för att man kommer se en utveckling där bristande hjälpinsatser och välvilja från EU kan resultera i permanenta skador på det europeiska projektet.
Vägen framåt
Det har, de stora interna motsättningarna till trots, redan genomförts flera åtgärder för att rädda den europeiska ekonomin. Som exempel har ECB rullat ut ett stödprogram på 750 miljarder euro i obligationer. Programmet kallas Pandemic Emergency Purchase Programme (PEPP) och ska användas till stödköp av stats- och företagsobligationer. Syftet är att hålla nere räntorna för länder såsom Italien och Spanien. Det verkar också som att denna insats har fungerat väl, sett till en svag uppgång på de europiska börserna och räntenivåerna mellan exempelvis Italien och Tyskland.
Det finns också vissa positiva rapporter från det möte som i skrivande stund pågår mellan ministrarna i Eurogruppen. Man verkar bland annat finna kortsiktiga kompromisser för att ta bort kraven för belåning genom ESM. EU-kommissionen har dessutom presenterat en arbetslöshetsförsäkring där EU ska låna ut pengar till länder som inte har råd att hålla människor i arbete med hjälp av korttidsarbeten och permitteringsstöd. Det är visserligen inte okontroversiellt att EU går i borgen och stöttar arbetsmarknadsåtgärder, något som bland annat Sverige tidigare har motsatt sig. De flesta verkar dock nu vara med på tåget och inse vikten av att enas kring snabba åtgärder för att lösa den rådande krissituationen.
Arvid Habermann, praktikant Stockholms EU-kontor