EU-krav på rening av avloppsvatten sedan 1991  

Avloppsdirektivet ställer sedan mer än trettio år tillbaka krav på medlemsstaterna att säkerställa att det finns ledningsnät och avloppsreningsverk i alla tätorter, för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse med fler än 2000 personekvivalenter (p.e.). P.e. är en enhet som uttrycker den genomsnittliga potentiella vattenföroreningsbelastningen som orsakas av en person per dag. Dessutom anger direktivet utsläpps- och kontrollkrav för exempelvis kväve och fosfor. Direktivet genomförs i svensk rätt i huvudsak genom miljöbalken, lagen om allmänna vattentjänster (LAV) och i Naturvårdsverkets föreskrifter.  

Huvuddelen av de verksamheter som omfattas av direktivets krav drivs i Sverige i kommunal regi, vilket innebär att EU-regleringen på området har direkta konsekvenser för kommunerna. Dessutom berörs kommunerna även i egenskap av tillsynsmyndighet för verksamheterna.  

Sverige har vid två tillfällen fällts i EU-domstolen på grund av bristande rening, då utsläppen från ett antal kommunala avloppsreningsverk överstigit de gränsvärden som följer av direktivets krav. Direktivet innehåller en undantagsmöjlighet för viss rening vid verk som ligger på hög höjd. Undantaget tillkom för att det många gånger råder ett kallt klimat på hög höjd och att det under sådana förhållanden är svårare att få till en fungerande rening. Den kanske mest politiskt laddade frågan nationellt sett har varit att Sverige har tillämpat den undantagsmöjligheten för rening vid verk som inte ligger på hög höjd, men där klimatet är lika kallt eller kallare. Utöver fällande domar kopplade till föregående exempel, driver EU-kommissionen sedan ett antal år ytterligare ett ärende mot Sverige gällande kväverening. Naturvårdsverkets avloppsföreskrifter tillåter att naturlig kväverening i sjöar får tillgodoräknas för att följa avloppsdirektivets bestämmelser om kväverening, där EU-kommissionen ifrågasatte Sveriges beräkningsmetoder för den naturliga kvävereningen (läs mer på Naturvårdsverkets hemsida här).  

Ett steg mot målet om nollföroreningar 

Uppdateringen av avloppsdirektivet är en del av EU:s handlingsplan med sikte på nollföroreningar av luft, vatten och mark till 2050 som presenterades i maj 2021. Tidigare utvärderingar av avloppsdirektivet visar på goda resultat där medlemsstaterna som följt direktivet höjt reningsgraden. Dock finns det fortfarande föroreningar som idag inte regleras under direktivet och som behöver adresseras, vilket skapar grund för modernisering av direktivet. 

Skärpta reningskrav, energineutralitet och utökat producentansvar 

Ett konkret mål i det nya förslaget är att avloppssektorn ska vara energineutral senast 2040. Det föreslås åstadkommas bland annat genom biogasproduktion vid anläggningarna, återanvändning av avloppsslam och återanvändning av renat avloppsvatten. Förslaget innehåller även regler om återvinning av fosfor från slam för produktion av gödningsmedel.  

Tröskeln för vilka tätorter som behöver ha ett avloppsvattenreningssystem sänks från 2000 p.e. till 1000 p.e. Enligt EU-kommissionens konsekvensanalys innebär det ställs krav på drygt 19,000 ytterligare tätorter runt om i unionen. För att motverka negativa effekter på avloppsrening vid kraftigt regn föreslås det införas ett krav på vattenförvaltningsplaner för avloppshantering i större städer.  

Direktivets krav på rening av kväve och fosfor skärps och reningskravet utvidgas till att även omfatta krav på rening av mikroföroreningar. I ljuset av de lärdomar som kan dras från bekämpandet av pandemin, förslås det införas krav på systematisk övervakning av vissa virus och bakterier i avloppsvatten såsom SARS-CoV-2 och antibiotikaresistenta bakterier.  

Den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar får ett större genomslag i direktivet och det föreslås införas ett producentansvar för vissa branscher, som de inom kosmetika och läkemedel. En majoritet av de mikroföroreningar som finns i avloppsvatten kommer nämligen från kosmetika och läkemedel. Principen ska förhoppningsvis uppmuntra till forskning och utveckling av miljövänliga produkter och dessutom en mer rättvis fördelning av kostnadsansvaret för vattenrening.  

Påverkan på regional och lokal nivå  

Det är för tidigt att avgöra hur det reviderade avloppsdirektivet slutligen kommer att utformas. Trots det indikerar den höjda ambitionsnivån från EU-kommissionen, som storlek på de tätorter som föreslås omfattas av faktiska krav på rening, att det nya regelverket kommer innebära krav på ny- och ombyggnation av kommunala avloppsreningsverk och ökade kostnader. Enligt branchorganisationen Svenskt Vattens analys av förslaget kommer den största kostnaden för Sverige att bli kväverening, då Bottniska viken och Bottenhavet nu klassas som kvävekänsligt. Det medför högre reningskrav och att den tidigare möjligheten att tillgodoräkna sig den naturliga kvävereningen på vattnets väg mot kusten tas bort.   

Sverige är föregångare i mycket av det moderniseringen av direktivet vill uppnå. Exempelvis producerar Stockholms stad redan biogas från avlopp och slam. Det bör dock i sammanhanget noteras att uppdateringen innehåller förslag till ökade krav även på verksamheter som bidrar med förorenat avloppsvatten. Att företag ska stå för de kostnader de orsakat kommer bidra med lättnad för kommunerna i både ansvar och kostnader.  

Vad händer nu?  

EU-kommissionens lagförslag till uppdatering av avloppsdirektivet skickas nu vidare till medlemsstaterna respektive Europaparlamentet, som på varsitt håll behandlar förslaget och inleder processer för att ta fram sina ståndpunkter. Därefter möts de i trepartssamtal i syfte att nå en överenskommelse. En slutgiltig lagtext förväntas antas tidigast senhösten 2023, men troligen först senare.  

/Elsa Josefsson, trainee på Stockholmsregionens Europakontor i Bryssel