Förslagen som inryms i klimatlagen

Det huvudsakliga målet med klimatlagen är att strukturera arbetet inom EU så att inga regioner eller samhällssektorer glöms bort när unionen ställer om för att bli klimatneutral. Enligt förslaget ska efterlevnaden av klimatlagen följas upp vart femte år, för att vid behov kunna genomföra ytterligare insatser. I nuläget måste EU:s stats- och regeringschefer enas om varje nytt utsläppsmål, vilket också innebär att varje land kan lägga sitt veto mot nya förslag. Denna möjlighet kommer att försvinna och det blir därmed betydligt svårare för medlemsländer att motsätta sig nya hållbarhetsmål. Ambitionen är att göra den hållbara omställningen mer effektiv och anpassad till utvecklingen på forskningsfronten.

Vilar klimatlagen på en demokratisk grund? 

Enligt EU-kommissionären Frans Timmerman, som leder klimatarbetet inom EU, ska klimatlagen göra det möjligt att korrigera EU-gemensamma och nationella åtaganden som inte ligger i linje med klimatmålen. Dessa korrigeringar ska genomföras genom så kallade delegerade akter där lagstiftarnas möjlighet till att ändra beslut från EU-kommissionen reduceras. En delegerad akt föreslås och antas av kommissionen efter ett samråd med olika expertgrupper som består av företrädare från samtliga medlemsländer.

Detta upplägg har dock kritiserats för att lida av ett demokratiskt underskott eftersom besluten fattas bakom lyckta dörrar. Kritik har bland annat vädrats från den kristdemokratiska EPP-gruppen i EU-parlamentet som vill att detta upplägg skrotas. I ett uttalande från partigruppen kritiseras förslaget bland annat utifrån att det är en situation där invånare måste förhålla sig till beslut fattade på en “teknisk nivå” av “byråkrater”.

Timmerman och flera miljöorganisationer försvarar dock metoden med delegerade akter med motiveringen att det endast skulle röra sig om mindre justeringar av målen så länge medlemsländerna lever upp till sina åtaganden. Dessutom får Europaparlamentet och Europeiska rådet i regel ett tidsspann på två månader att komma med invändningar efter att EU-kommissionen har antagit en delegerad akt, något som antas öka legitimiteten för ett sådant förfarande.

Kritiken – för låga ambitioner 

Presentationen av klimatlagen föranleddes av en debatt kring huruvida EU-kommissionen borde skärpa utsläppskravet till 2030. Utsläppsmålet ligger idag på 40 procent, ambitiösare mål har dock utlovats av EU-kommissionen till hösten och har även tidigare framställt  mål om utsläppsminskning mellan 50 och 55 procent till 2030. Sverige och elva andra medlemsländer efterfrågar dock ett förslag på hårdare restriktioner redan till sommaren.

Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl pekar på vikten av att ha ambitiösa mål på plats så snabbt som möjligt, i synnerhet för att inte riskera att man kommer tomhänt till FN:s klimattoppmöte i november. Europaparlamentet kräver dock minst 55 procent och miljöorganisationer, såsom bland annat Greenpeace, efterfrågar ett mål på 65 procent. Timmerman hävdar emellertid att det är viktigt att genomföra en noggrann konsekvensanalys innan ett sådant förslag presenteras.

Kritiken växer även hos enskilda svenska Europaparlamentariker. Bland annat har Pär Holmgren (MP) uttryckt att det inte duger att endast ha ambitiösa mål till 2050 om avsikten är att leverera resultat i linje med Parisavtalet och hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Han varnar också för att låga utsläppskrav till 2030 kommer resultera i att klimatarbetet inte påbörjas i tid.

Ett liknande resonemang fördes också av Greta Thunberg som i samband med att klimatlagen presenterades höll tal i Europaparlamentet: ”När ditt hus brinner så väntar du inte några år innan du släcker elden, ändå är det vad kommissionen föreslår i dag”. EU-parlamentariker Jytte Guteland (S), som har fått huvudansvaret för att fastslå Europaparlamentets ståndpunkt i frågan om klimatlagen, gav sitt medhåll till Thunbergs utlåtande. Guteland har tidigare uttryckt ett utsläppsmål på minst 55 procent till 2030.

En anpassning till eftersläntrarna? 

Ytterligare en kontroversiell punkt i klimatlagen är det faktum att 2050-målet endast ska gälla EU som helhet, vilket innebär att klimatneutralitet inte behöver uppnås av samtliga medlemsländer. Detta medför i praktiken att Sverige skulle kunna nå målet långt innan 2050, medan exempelvis Polen inte behöver göra omställningen i samma takt. Enligt parlamentariker Jessica Polfjärd (M) kommer detta medföra att vissa länder gör grovjobbet medan andra endast kommer åka snålskjuts.

Den polska klimatministern, Michal Kurtyka, förklarade sig dock vara positiv till upplägget i klimatlagen. Kurtyka förklarade att Polens beroende av kolkraft gör att det, jämfört med de nordiska länderna, kommer vara mycket mer kostsamt att göra en hållbar omställning i landet. Han hävdar därför att det är nödvändigt att utgå från en rättvis fördelning av åtaganden och att finansiellt stöd ges till de regioner som drabbas mest av den hållbara omställningen.

Klimatlagen för Stockholmsregionen 

Det lyfts flera intressanta punkter i klimatlagen som ligger i linje med de frågor som vi arbetar med i Stockholmsregionen. EU-kommissionen understryker bland annat vikten av att förena den digitala utvecklingen med den hållbara omställningen. På detta tema talar man om hur teknisk innovation och satsningar på forskning är viktiga drivkrafter för att nå klimatneutralitet. Det återfinns också flera formuleringar där EU-kommissionen efterfrågar ett koordinerat arbetssätt med utgångspunkt i de kunskaper och erfarenheter som finns på lokal och regional nivå. Klimatlagen kommer, förutsatt att den överlever lagstiftningsprocessen, vara ett avgörande fundament i den gröna given. Vi inväntar därför nu med spänning utlåtandet från Europaparlamentet och Europeiska rådet för att se om klimatlagen blir verklighet.  Det återstår också att se när klimatarbetet i sin helhet kokar ner till en mer detaljerad nivå om det kommer innebära möjligheter eller hinder för Stockholm.

Arvid Habermann, praktikant Stockholms EU-kontor